Pappa!
Det har gått 8 år sen pappa dog. Visst saknar man dom där speciella stunderna som man delade med honom. Min psykolog misstolkar den pappa grejen då hon tror att min längtan var att sitta i knät och vara 5 år igen. Men det var aldrig så! Inte någon som skulle hålla mig i handen så fort jag gick någonstans. Jag saknar det som jag och mamma brukar göra tillsammans. Vi har alltid haft ett starkt band, men den manliga biten behövde jag också få. Ta en fika, resa som en hel familj, ut och äta eller prata om allt som händer i mitt liv. Någon mer som jag kunde luta mitt huvud mot. Nu har jag Patrik som jag får luta mitt huvud mot, och får se det härliga i det.
Plötsligt hade jag bara en förälder. Jag var ju bara 21 och jag kunde inte föreställa mig en värld med bara en mamma. Visst, var allt inte en dans på röda rosor när pappa levde, men jag var i min egna lilla bubbla lång tid framöver. Jag var desperat och ville hitta en man till mamma. Jag var på olika dejtingforum och sökte kontakt med olika män som skulle tänkas vara bra för henne. Jag fick kontakt med en man från Scottland som jobbade på en Golfklubb i Växjö, som var dubbelt så gammal som jag själv men vi pratade ganska intensivt och så småningom träffades vi på hans jobb, då jag fick en gratis keps av honom i sportbutiken vid ett tillfälle.
Vi pratade engelska och vi kom varandra ganska nära, och vi blev bra vänner. Han var aldrig närgången eller sliskig på det viset som män brukar vara i deras ålder. Han försökte para ihop mig med sin son nån enstaka gång, så där sprack min plan.
Jag glömmer aldrig hjärtklappningen jag fick när jag var på en gala med Ensemble Cor då jag träffade på denna mannen igen flera år senare då han berättade om sin förening. Vi pratade en del under pausen och vi båda har träffat kärleken i våra liv, så jag var förstås glad för hans skull. Någon ny pappa fick jag inte, men däremot har jag fått lära mig att leva med sorgen och saknaden, och försöka fylla det tomrum med andra människor som betyder väldigt mycket för mig. Smärtan och den sorg som pappa lämnade efter sig, kommer jag aldrig över, men ju mer tiden går så blir det alltid lite lättare och nånstans påvägen hittar man ett lunk för att kunna gå vidare.
Men jag vet att han finns med mig överallt. ❤