Mitt liv i en villa!
När vi kom till våran vackra och efterlängtade villla, så blev det ett helt nytt kapitel i våra liv. Hus var bara något jag tidigare bara kunde drömma om. En dröm som jag aldrig kunde föreställa mig, men som faktiskt besannades. Vem kunde tro att det brunröda tegelhuset med en trädgård på 184 kvadrat som man cyklade förbi tusen gånger varje morgon när man var påväg till skolan... en dag skulle bli mitt? Det fanns inte med på kartan. Men tack vare min älskade pojkväns alla ansträngningar för att behålla det, så jobbar han dagar i ända. De flesta kanske tror att det bara är en dans på röda rosor att äga en villa, men det kan jag lova dig är blott en lögn. Som jag själv fick erfara med tiden. Men det är inte bara en massa jobb heller, utan man får också en massa inspiration hur man vill inreda, fixa och trixa. Jag får erkänna att jag har det svårt när det kommer till tålamod och när det kan bli någon förändring med huset, så just nu kan man säga att huset befinner sig i viloläge för större projekt.
Ända sen jag kom hit, har jag även utvecklats väldigt mycket som person, och lärt mig massor. Våra grannar kallar jag för jordänglar, för dom är de mest omtänksammaste människor jag någonsin har träffat. Jag känner mig väldigt trygg och jag smälter in och klickar med dom flesta på gatan. Mitt emot vårat hus bor polismannen med sin fru och sportangagerade son på 12 år. Vi har fått en väldigt fin och nära relation med tiden. Han är en väldigt rolig, robust person med glimten i ögat. Det som gör det lätt att prata med honom och anförtro sig är att jag upplever honom så lättsam och faderlig. Det känns bra att har någon mer att bolla mina tankar med mer än bara mor och pojkvän. Han visar ett enormt tålamod med min stamning vilket får mig mer avslappnad i hans närvaro. Huset brevid honom så bor gatans mormor som jag kallar henne. En väldigt trevlig och gästvänlig penisonär som ägnar sin mestadels tid för sitt barnbarn och sina dagliga promenader.
Huset brevid oss så bor det en barnfamilj med två yngre barn. Pappan upplevs lite knepig, men hälsar åtminstone alltid. Kanske för att vi inte har lärt känna dom så bra än.
Deras trädgård liknar snarare en djungel istället för en välodlad trädgård, och snart ska dom trycka in en pool också. Herregud.. Om djungeln får ett träsk så blir det väl en tidsfråga innan det blir både krokodiler och flodhästar med. 😂 I allafall så är mamman i familjen lite tystlåten men väldigt trevlig, när man tar sig tiden och prata med henne.
När jag pratar med henne, så känns det nästan som om jag pratade med min egen mamma. Lite skum känsla men ja, så känns det faktiskt. Jag vet inte om de beror på att jag själv är så lugn och mysig som person. Men hon ger ett väldigt lugnt och sansat intryck.
Kanske skulle man göra lite våfflor idag, när det inte blev några igår? Och ladda upp inför morgondagen! Mer tror jag inte händer idag. Vi får se om solen vågar ta sig fram och låta Teleborg få skina lite under eftermiddan. 😏