Lördag 21/5
Käraste blogg,
Igår eftermiddag, så skulle jag träffa en vän på stan. Medan jag väntade på honom, så satte jag mig med en latte på kaféet Gamla stan. Då kommer det in en mindre storvuxen man tillsammans med två kvinnor i sitt sällskap.
Jag kände igen honom, så fort jag såg honom. Det jag reagerade på, var just att han bröt på svenska, och då förstod jag att det var den italienska specialistläkaren från Höglandssjukhuset.
Jag satt vid bordet bakom honom, iakktog och försökte samla mod till mig. Innan jag skulle bege mig, för att träffa min vän så gick jag på toaletten. När jag kom ut igen, så gick jag fram till honom och påbörjade en dialog på italienska.
Han blev förvånad och glatt överaskad kan jag säga!
Han tyckte att jag pratade väldigt bra, trots att jag var nervös. Han tog sig tiden och lyssna, och då blev jag mer bekväm i situationen. Inte kunde jag låta rädslan hindra mig. Vi bor i en liten stad, och framför mig sitter en italienare, och bakom honom sitter jag som ändå kan så mycket italienska, i vetskap att hans namn är ganska känt här i Eksjö. Jag kunde inte låta den chansen bara segla förbi.Varför inte bara köra på?
Jag blev så stolt över mig själv! för nu har han ett ansikte och vet vem vem jag är, och dessutom har jag skapat ytterligare en kontakt bara genom att våga ta för mig, och visa vem jag är.
Jag lämnar avtryck i varje människa som jag möter. 💖
