Jag fick min autism diagnos när jag redan hade slutat gymnasiet, och tagit studenten. En hel utredning av mig tog flera år, och ingen hade någon specifik förklaring till varför jag hade det så svårt i skolan. Ingen lärare förstod sig på mig, och jag hade vetskapen om att jag alltid har vetat att jag var annorlunda än de andra barnen i småskolan. I denna utredning kom de fram till att jag hade en lindrig atypisk autism, som gjorde att tidigt i babyåldern fick jag en hjärnskada som medgav en rad olika symtom samt även tendenser för Epilepsi, vilket gjorde det så svårt för alla barnläkare och psykologer att få mig diagnostiserad.
Jag uppfattades som trög, lat och la läxor åt sidan, men det var för att jag inte förstod vad läraren sa även om hon upprepande gånger sa till mig vad jag skulle göra, så hade jag redan glömt bort det första hon sa. Eftersom jag inte ville verka dum, så vågade jag aldrig fråga igen, och stamningen gjorde inte situationen bättre. Jag frågade klasskamrater istället fast i längden så började de tröttna på att förklara, eller sa åt mig att lyssna noggrannare. Men dom hade inte den förståelsen för mig. Jag hoppade över 5: klass och kom direkt upp i 6:an på Lillestadskolan eftersom jag egentligen var ett år äldre än mina andra klasskamrater.
Men på särskolan så förändrades hela min värld. Det blev ett helt nytt kapitel i mitt liv, där jag slapp skämmas för den jag var. Jag fick äntligen ta allting i min egen takt och tack vare mammas kamp att få in mig där mot alla odds efter mycket tjat, många möten, utvecklingssamtal med rektorn. Men även om hon dumförklarade särskolan, så visste jag redan då att det hela berodde på bristande okunskap. En stark lejonhinna som mamma är, så gick vi sedan därifrån med ett stort leénde på våra läppar för att vi lyckades bestrida fajten. Och jag blev lyckligare än någonsin.
Jag är väldigt snabblärd i språk som tex, minnas människors namn som jag träffade för flera år sedan men sådana saker som skett inom det närmsta dagarna minns jag inte. Jag har väldigt svårt för snabba förändringar, då jag blir upprörd och ledsen för att jag inte har blivit förvarnad. Gester kan vara svårt att tolka när man har autism. Såsom irritation, bestämdhet som när man höjer rösten så tolkar jag det som att man är arg, eftersom man inte hör någon skillnad på röstlägen.
Motoriken har jag alltid haft svårt med i stort sett, och det var bland annat därför jag avskydde idrotten i skolan. Men det har jag lyckats träna upp jättebra tack vare dansen. Det tog lång tid innan jag lärde mig att knyta skor, knäppa knappar men med lite jävla anamma så klarade jag av det också tillslut. Att memorera siffror blir kaos i mitt huvud så jag undviker gärna kortspel. Jag har en långsammare inlärningsförmåga men jag kan lära mig allt, om jag bara får ta det i min egen takt.
Jag har alltid haft svårt för höger och vänster, och har det fortfarande så visst kan det bli lite jobbigt när människor frågar efter vägen eller när de bara gestikulerar med händerna, och man fattar nada. Exempelvis kan det vara lättare att fånga upp uppmärksamheten i bildform och text än muntligt.
Jag har accepterat att jag måste brottas med mina svårigheter livet ut, men jag ser det inte längre som ett problem. Det är en del av mig.
Jag gör det jag är bäst på. Dansa och sjunga! Det bästa med min autism är att den inte syns, och därför tar alla mig som vilken människa som helst och det gör mig gladare. ❤