När pappa kom på besök....
Varje människa som vandrar här på jorden, har en guide med sig som vägleder dem. Men det är inte alla som lyssnar på den inre rösten. Men det är när man känner på sig saker och det känns nere i magropen att någonting är fel. Då är det din inre röst som försöker varna dig.
Alla människor som man träffar på under livets gång, är redan förutbestämt. De kommer in i ditt liv för att ge dig styrka, kärlek, kunskap, eller kanske en lärdom så att du kan växa som person.
Vi lär oss genom varandra och på så sätt kommer vi till en högre nivå i vårat medvetande.
För er som inte vet, så avled min pappa i prostatacancer i april 2012. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att leva i den stora sorgen. Men jag visste också att han finns med mig hela tiden ändå, även om han inte fanns längre i kroppslig form.
I vårat hem som vi hade i Växjö förut, så hade jag som ett minnesrum där han fick vara, när vi inte hade några gäster hemma. Jag hade tavlor på honom, hans brev och en bäddad säng.
Jag var inte beredd på att släppa taget om honom. Hans energier fanns kvar i det rummet, och en av våra gäster har återberättat för oss, att hon var tvungen att fälla ner hans tavla för att kunna sova där pågrund av den starka manliga energin som var.
På nätterna när jag sov själv i huset om veckorna, så kunde jag höra tydliga knackningar som kom från sminkbordet i mitt rum. Ibland blev de så intensivt hörbart så att jag inte vågade röra mig i sängen. Samtidigt som jag blev rädd, så var det också ett tydligt tecken på att det fanns en närvaro i rummet med mig. Och detta var något som hände upprepande gånger när jag var själv hemma.
Mamma har berättat för mig att hon och pappa hade en överenskommelse, att den som skulle gå bort först av dem, skulle göra sig påminda på något sätt. Jag ryser när jag tänker på det, men det visade sig att pappa höll den överenskommelsen. Efter knackningarna så kände jag ett inre lugn, tacksam och glad över det. Innan läggdags brukade jag även känna en lätt smekning, eller doften av pappas after shave, som han väldigt ofta använde när han skulle gå ut.
Men jag har kommit till en punkt i mitt liv, där jag har insett att jag måste gå vidare. Både för min egen skull och för min relations skull. När vi flyttade därifrån så kändes det kroppsligt tungt att lägga undan alla foton på pappa, men det var något som behövdes för att rensa ut. Sen dess har jag inte förnimmat honom lika mycket längre, eftersom jag lät honom gå.
Jag känner mig mer lättad nu, även om minnena dyker upp ibland. Han kommer bara när jag kallar på honom, vilket jag inte gör lika ofta längre. Jag vet ju vart han finns. 💖💖 💖