Min utvecklingsprocess från 2016-2020
Jag tänker ofta på den tur som jag har haft. Hur alla motgångar har gjort mig starkare och starkare som person. Så mycket som jag har utvecklats under de här åren sen jag flyttade hemifrån. Från att vara en tystlåten och osäker tjej som knappt inte kunde klara av sin vardag, med allt som har med hushåll att göra. Tvätta, städa, laga mat och göra handlingslista inför kommande matköp och allt det som tillhör att vara vuxen. Jag lämnade över alla mina beslut i andras händer, när det blev för jobbigt att ta tag i dem själv.
Jag ångrar det bittert eftersom jag har låtit människor få nedvärdera mig på ett sätt, som fick dom att tro att jag inte kunde ta ansvar över mitt eget liv, genom att låta andra ta mina beslut åt mig och inte våga säga vad jag tycker och tänker. Jag låg gömd i min puppa allt för länge, men nu har jag vaknat till liv och blivit den vackra fjärilen som lämnar boet och flyger iväg för att nå sina drömmars mål.
Med tiden så började jag succesisvt ta mer och mer ansvar över mitt eget hem. Jag lärde mig att själv se vad som behövde göras, och minskade ner dagarna hos bostödet.
I samband med att Patrik kom in i bilden, så var han det största stödet i mitt liv. Med all sin kärlek så har han utmanat mig och bemästrat mina svårigheter eftersom han tror mer på mig och min kapacitet, än vad jag tror på mig själv. Att finna den glöden hos mig själv och bli den självständiga kvinnan som drömmer om att få bli mamma! När vi köpte våran första villa, så var det ett stort och spännande kliv att ta. Det var då all kontakt med bostödet upphörde helt, eftersom Patrik blev mitt kommande stöd istället.
Övning ger färdighet!
Varje dag är en kamp, men det finns ingenting som jag inte klarar av. Jag behöver bara mer tid än alla andra. Jag är så tacksam för att ha fått den tiden på mig att utvecklas för att kunna bli en vuxen kvinna som tar egna beslut, och inte behöver rådfråga andra vad dom tycker och tänker kring mitt beslut. Min Autism är en del av mig, men jag ska inte tillåta den ta över mitt liv.
Jag jobbar på en daglig verksamhet eftersom jag inte har samma arbetsförmåga som krävs på den vanliga arbetsmarknaden. Om jag fick chansen att anpassa mina tider efter egen ork, och jobba i min takt så hade jag kunnat ta de jobb som jag hade haft intresse för. Det får mig att tänka på mina nuvarande arbetskamrater. Vi är för tillfället 5 deltagare på Café Lyckan om man räknar med mig. Tre av dem bor på LSS-boende och behöver personal dygnet runt för att klara av sin vardag. En del av dem är inte ens förmögna att kunna laga sin egen mat. Då förstår jag hur välsignad och lyckligt lottad jag är. Men det är sorgligt nog att veta att de förmodligen alltid kommer att vara beroende av andra människor, och behöver hjälp av olika skäl.
Här står jag idag. 31 år gammal som längtar efter att få bilda familj, och gifta mig.
Drömmer om att fortsätta skriva, och plugga vidare på mina italienska språkkunskaper.
En klok och självständig individ med hela världen framför mina fötter. 💖